Lina Weibull

Saknaden efter dig fyller mitt tomrum där mitt hjärta har suttit. Kanske är det du som har fåt uppgiften att ta hand om mitt hjärta och lämna det åter när vi ses. Men det är fruktansvärt långt kvar tills vi ses, eller egentligen inte men det känns som hundra år eftersom saknaden är så stor. Men det känns samtidigt skönt att få känna mig hel, fast att jag inte har mitt hjärta på rätt plats, utan en stor saknad. Jag känner mig hel, enda fram tills något mycket idiotiskt händer.

Men som vanligt lyckas jag få tillbaka samma sköna känsla igen när du skriver till mig. En känsla som jag alltid vill ha. Och kanske kommer jag få behålla den efter imorgondagen. För jag älskar denna känsla, har inte haft denna känsla på ett tag och ifall jag får ha kvar den kommer jag att vara lycklig.

Barnsligt nog sitter jag och gråter samtidigt som jag skriver detta meningslösa försök på en fin text. Jag gråter för att jag är rädd och har en fruktansvärt saknad. Den blandningen är ingen bra ihop och det gör ont i bröstet.

/ Lina