I miss my heart.
Den 19 juli sommaren 2008 tog du mitt hjärta. Jag bad dig att ta hand om det väl. Det gjorde du. Jag sa att jag är din tills du krossar mitt hjärta och kastar iväg det. Det gjorde du. Men nu önskar jag att jag kunde få tillbaka det. Jag vill ha mitt hjärta tillbaka så att jag kan leva igen. Jag gav tillbaka ditt när du kastade mitt. Hade hoppats på att det va lättare, men det va svårt. Bland det svåraste jag gjort. Nu önskar jag nästan att jag kämpat mer för att försöka stoppa att du först krossar det och sen kastar det. Kanske hade jag mått bättre, kanske hade vi mått bättre.
När är ensam hemma och inte har något att tänka på kommer du upp i tanken, direkt kommer tårarna nerför min kind, försöker att torka dem snabbt. Men tårarna bara rinner och rinner. Tillslut ger jag upp. Tårarna får rinna om de vill, för det är ju för dig de rinner. Saknaden är stor i mitt bröst, och önskan att få bli din igen är ännu större. Men jag vet också att den önskan/drömmen inte kommer att gå i uppfyllelse. Oavsett hur mycket jag bönar och ber.
Du gjorde ditt val att lyssna på ditt hjärta, och för dig kanske det var rätt beslut du gjorde. Men för mig är mitt beslut svårare. Jag vet inte vilket jag ska göra. Och jag hoppas att det beslut jag en gång kommer att göra blir det rätta. Att det beslut kommer få mig att må bra igen. Oavsett hur du behandlar mig kommer jag förhoppningsvis må bra av det beslut jag kommer fatta.
Jag har snart varit utan dig i tre veckor. Dessa tre veckor har varit fruktansvärda. Antingen har jag mått dåligt och fått ligga på sjukhus, eller så har något värdefullt blivit stulet från mig. Jag har förlorat dig och bråkat med dig mycket. Bråk som jag önskar att de aldrig blev till. Ord som jag önskar att jag sluppit höra från dig, men även ord som jag vill höra om och om igen. Men som jag vet att från och med i fredags aldrig kommer få höra igen.
/ Lina
När är ensam hemma och inte har något att tänka på kommer du upp i tanken, direkt kommer tårarna nerför min kind, försöker att torka dem snabbt. Men tårarna bara rinner och rinner. Tillslut ger jag upp. Tårarna får rinna om de vill, för det är ju för dig de rinner. Saknaden är stor i mitt bröst, och önskan att få bli din igen är ännu större. Men jag vet också att den önskan/drömmen inte kommer att gå i uppfyllelse. Oavsett hur mycket jag bönar och ber.
Du gjorde ditt val att lyssna på ditt hjärta, och för dig kanske det var rätt beslut du gjorde. Men för mig är mitt beslut svårare. Jag vet inte vilket jag ska göra. Och jag hoppas att det beslut jag en gång kommer att göra blir det rätta. Att det beslut kommer få mig att må bra igen. Oavsett hur du behandlar mig kommer jag förhoppningsvis må bra av det beslut jag kommer fatta.
Jag har snart varit utan dig i tre veckor. Dessa tre veckor har varit fruktansvärda. Antingen har jag mått dåligt och fått ligga på sjukhus, eller så har något värdefullt blivit stulet från mig. Jag har förlorat dig och bråkat med dig mycket. Bråk som jag önskar att de aldrig blev till. Ord som jag önskar att jag sluppit höra från dig, men även ord som jag vill höra om och om igen. Men som jag vet att från och med i fredags aldrig kommer få höra igen.
/ Lina
Kommentarer
Trackback
