Lina Weibull

Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vill och inte vill, jag har känslan att jag måste men samtidigt känslan att jag inte alls måste. Jag visste att detta skulle ske ifall jag gjorde något för fort, och kanske är de just det jag har gjort. Men varför? Det känns ju så bra men samtidigt känns det inte alls bra. Jag vill inte må så här när jag inte är med dig. Jag vill kunna må precis som jag gör när jag är med dig. När du finns vid min sida. Och jag fattar inte varför jag hela tiden söker efter dig i mina tankar, jag vet ju att du redan finns där hos mig. Ifall du inte finns sida vid sida så vet jag att du finns i min tanke och i mitt hjärta.

Varför ska man då behöva söka och leta efter något man redan vet att man har? Du är mitt allt, jag känner det. För mig är det verkligen bara du och ingen annan. Men ska man då behöva må så här? Nej det tror jag inte. Jag saknar dig så att det gör ont i mitt hjärta och jag vill inte ha ont. Men som jag är så gillar jag den smärtan jag får och därför gör jag inget åt den. Utan den finns där fast att jag vet att jag kan dämpa den så att jag inte behöver skrika för att jag har så ont utav saknaden av dig.