Jag måste leva med gråten i halsen.

Tänk om jag var mogen nog, tänk om jag hade fel, tänk om hela världen slutade skratta åt min tvekan, då skulle allting vara så mycket bättre. Och inte minst mycket lättare. Eller skulle det verkligen det? Jag lägger mig ner, orkar inte höra på allas åsikter om rätt och fel. Varsegoda, jag lägger mig ner och nu kan ni passa på att sparka ännu mera på mig eftersom jag ligger ner. Eller känns det fel? Men jag vet att jag hade kunnat klarat det, jag kanske har ångrat mig nu när det är försent. Vad gjorde jag för fel?

Jag måste leva med att inte veta om jag gjorde det rätta...
Jag måste leva med sorgen om någon förlorat
Jag  måste leva med gråten i halsen


Även om allt känns bättre, finns smärtan ändå kvar, den ligger gömd där bakom mitt leende, bakom mitt skratt. Den ligger gömd där bakom allt det falska. Ni ser mig glad, med ett leende på mina läppar. Jag skrattar och är social. Men ifall ni kollar djupt in i mina ögon kommer ni kunna se en flicka som sitter gråter. Ni kommer kunna se att jag inte alls mår bra, utan ni kommer se en flicka med ett krossat hjärta. Som är redo att få all skit på sig igen.

Tänk om det gick att spola tillbaka tiden,
Tänk om jag fick tid att tänka, hade jag då valt det rätta?
Finns det ens något alternativ eller är det bara allt eller inget...?



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0